onsdag 7 december 2016

jag ger ett skolpaket i jul - vad ger du?

jag önskar - en skrivuppgift som alltid funkar






Veckans bokstav i klass 1 är Ö och veckan inleddes med att vi spelade och sjöng vers 1 och 4 av sången Önskelistan. Den här gången passade det bra att göra sången som en hörövning och minnesövning. Vad är det som killen och tjejen i låten önskar sig egentligen? Jag sjöng och spelade till och eleverna lyssnade, vi sjöng tillsammans och varje gång vi kom till en ny sak så skrev vi upp den på listan. Veckans fras var Jag önskar ... Önskelistan hamnade på tavlan. Sedan följde ett samtal i ringen om vad man kan önska sig, om man kan önska sig annat än saker och varför vissa ger presenter på jul, andra på Eid. Tillfälle två var ett besök på ett ställe där det fanns en önskebrunn, vad kan man lägga där och slår önskningarna verkligen in? Så kom vi till skrivlektionen. Vi inledde igen med sången och påminde oss om frasen, sedan var det dags att titta i leksakskataloger. Välja en sak och klippa ut den, klistra upp den och skriva en mening till. Full aktivitet och pappersklipp över hela klassrummet!



Katalogerna räckte inte till var sin, därför fick man arbeta i grupp och samsas om en katalog.
Eleverna skriver på sin nivå och jag försöker stötta där de befinner sig i sin utveckling.

Jag önskar Blixten Mahin.
Jag önskar Blixten Mahin sukel. 
Många önskade till sin bror eller som här till sin kusin.
För säkerhets skull lägger gossen till:
Allt det som jag önskar mig är på jul. 


snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan blir årets första, och enda?julbok. Alltså det här är inte riktigt min genre men vad gör man inte när både kulturkollo har Julfrossar-vecka och bokbubblarna skall bokcirkla på måndag?

Pssst - vi pratar om den på Kulturkollo idag. Kika in!


tisdag 6 december 2016

visst ska ni rösta i stora ljudbokspriset?

Ungefär 50 ljudböcker lyssnar jag på på ett år och flera av mina favoriter har blivit
nominerade till Stora Ljudbokspriset.
In och rösta på er favorit.
Kan någon förresten gissa vem som fick min röst? 

lördag 3 december 2016

de behövande - en mor och dotterdans

Idag hörde jag ett samtal mellan Marie Lundström och Helena von Zweigbergk på Lundströms och det gjorde mig sugen på att läsa De behövande. Birgitta och Louise träffas regelbundet, oftast tillsammans med barnbarnen, och man kan undra varför? De verkar inte ha särdeles mycket gemensamt förutom att de är mor och dotter då förstås. Birgitta undrar om Louise kanske bara kommer på besök för att det förväntas och Louise stör sig på det mesta hennes mamma gör, se bara på minen hon har. Kan man be sin mamma att ha en annan min? Det är kaffedrickande och kallprat och under ytan slumrar Birgittas vulkan. Hon är trött på att vara den som man kan skylla på, den som tyst skall ha fördragsamhet och den som hela tiden skall backa. Ingen av dem pratar om den frånvarande pappan eller något annat viktigt heller för den delen. Det blir som en dans där ingen vill varken föra eller följa.

Helena von Zweigbergk har skrivit en kortroman som många kan känna igen sig i, alla har ju en mamma och alla är barn. Några av oss har tröttnat på att låtsas att familjebanden är starkare än andra band och några spelar fortfarande med i charaden. Oavsett vilket så kan man få ett gäng nya perspektiv när man läser. Jag minns att jag tyckte (och skrev om här) att von Zweigbergks förra roman var lite för känslosvulstig och nästan lite smetig. Jag tycker detsamma om dagens läsning, det är lite för mycket, det är lite för övertydligt. Tyvärr, för ämnet är på många sätt så fint skildrat och några av dialogerna bränner till rakt in i hjärtat. 

fredag 2 december 2016

vårkänslor

Samma dag som vårens bokkatalog dimper ned i min låda är det dags att titta noga på Internationella författarscens program. Små, små vårkänslor börjar spira! Härlig helg önskas alla bloggisar!

torsdag 1 december 2016

visst vill du bokcirkla med oss?

Kulturkollo läser börjar prata om 
Jonas Karlssons kortroman God Jul den 12 december. 
Låna, lyssna, köp. 
Häng på! 

skotten i Köpenhamn - om yttrandefrihet och dess gränser

Några dagar för sent har jag lyssnat klart på Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, min tanke var att den skulle skrivas om här på bloggen innan Augustgalan men, men. Man kan ju tänka att jag medvetet sparat den eftersom just idag startar en serie på SVT där Lena Sundström undersöker yttrandefrihetens gränser i Håll käften eller dö.

Lars Vilks, är det inte lite uttjatat, tänkte jag när jag läste om boken tidigare i höstas. Så eldades det vid Nimis för precis en vecka sedan och jag bestämde mig för att ändå läsa Orrenius text. Han är en folkbildare av rang med tydliga ambitioner att försöka sätta saker i sammanhang, ifrågasätta och få den som läser att börja tänka själv. Så också i den här mycket intressanta boken. Idén att det året som tryckfriheten firar 250 år i Sverige gå in och diskutera var yttrandefrihetens gräns går och i det utgå från Lars Vilks konstnärsskap är så snygg. Får man säga vad som helst, när som helst och var som helst? Kan man som konstnär måla vad man vill? Kan man som författare skriva vad man vill? Så är vi där igen, vad är tillåtet i samhället? Vad är tillåtet i konsten?

Lars Vilks lever på hemlig ort ständigt övervakad av SÄPO-vakter, jag minns när han besökte bokmässan och hur mässgolvet delade sig där han gick med en ring biffiga fritidsklädda män runt sig. Då upplevde jag att det kändes lite löjligt, varför måste han bege sig just till ett ställe där bevakningen måste vara närmast omöjlig att ordna. Nu förstår jag mer kring hans drivkrafter, han ser sina teckningar som ett konstprojekt som aldrig tar slut. Han ville med dem kanske inte nödvändigtvis reta upp världens muslimer (eller så ville han det, också), han ville provocera etablissemanget och testa gränserna. För att göra det så måste han hela tiden bygga vidare på sitt verk, som på Nimis.

Orrenius tar här ett helhetsgrepp och beskriver både sina möten med Vilks och hans konstnärsliv, den muslimska radikalismen och terrorismen i Norden som gör att Vilks lever under ständigt dödshot och som ledde fram till attentatet i Köpenhamn,  yttrandefrihetens historia och idéhistoria och de politiska konsekvenserna av en teckning som skulle ställas ut i en bygdegård.

Jag har googlat som en tok när jag läst och det är alltid ett bra betyg. Det här är en given klapp under granen för alla som är intresserade av samhällsfrågor. Anse er tipsade!

R som i Ronja

 Den här november har inte varit att leka med sa min sambo idag och det är ingen överdrift. Jag får helt enkelt pigga upp mig med att blogga om ett litet läsprojekt som jag gjorde innan novemberlovet med mina elever i ettan.

Bokstaven var R och eftersom min lilla grupp behöver träna lite extra på både språket i allmänhet och ljuden i synnerhet så bestämde jag mig för att göra ett litet minitema kring Ronja. Vi började med att göra klappramsan "Ronja rider i rasande galopp, rövarna ropar Ronja stopp!" bara som en härmramsa. Klappen som låter som en hel hjord hästar när man får till den, den tar en stund att träna in och är super för koordinationen. Sedan tittade vi noga på omslaget och gissade vad som skulle kunna finnas inuti boken. Veckans fras var "jag ser" och vi samlade ord i en ordlista. Nästa dag var det dags att inleda med klappen igen och undersökte vi ramsan som var uppskriven på tavlan. Lyssnade efter R och ringade in och försökte förstå orden. Vem är Ronja, vad är en rövare, rasade galopp? Vad är det? Dags att titta på ett klipp:
Dag tre var det dags att öppna sagoboken. Vi pratade om författaren och illustratören och jag återberättade historien med hjälp av bilder ur boken som jag visade med dokumentkameran. Många tankar om rövare och vänskap blev det och hela lektionen ägnades åt innehållet och elevernas egna kopplingar till sagan (jag lovar att jag inte började att prata om Romeo och Julia men jag är säker på att Ronja skulle funka också på högstadiet, särskilt ihop med valda delar avWest Side Story ...) Sen var veckan nästan slut och då var det dags att skriva till en bild. Ronja och Birk rider i rasande galopp i skogen och eleverna använde veckans fras och skrev meningar och några färglade bilden vilket kan vara nog så svårt för den som inte har stor vana av att hålla i pennan. Mycket lärande på kort tid och tokengagerade sjuåringar hela tiden.