onsdag 25 april 2018

ögonvittnet - Anna Bågstam



Ögonvittnet är första delen i en ny deckarserie (för det måste ju bara komma fler delar med tanke på slutet) av Anna Bågstam som jag sträckläste i helgen. Harriet Vesterberg har kraschat livet i Stockholm och bestämt sig för att flytta söderut så att hon kan börja om. Hennes far bor i Lerviken, vid Öresund och ett nytt jobb som brottsutredare i Landskrona väntar. Innan hon ens börjat sitt nya jobb officiellt så blir hon inkallad till kontoret, det har hittats en död kvinna på ett gods nära Lerviken. Kvinnan ser ut att ha blivit brutalt mördad och hennes ögon är upptejpade med silvertejp. Frågan är bara om Harriet, som är civilare och socionom i botten, verkligen har något att tillföra i gruppen av poliser?

Livet i Skåne sätter alltså full fart direkt och dessutom så märker Harriet att hennes pappa inte mår riktigt bra, har han drabbats av alzheimers? Just de delarna av berättelsen som handlar om hur det kan vara att flytta in hos en åldrig förälder tyckte jag extra mycket om. Annars är det här en flyhänt skriven svensk deckare, Harriet är mänsklig med Bridget Jonesvibbar och brottet med tillhörande upplösning både spännande och trovärdigt. Lite kärlek, en trumpen chef, lite familjehemligheter och väldigt fina sydskånska miljöer gör att det här är en lovande start på en ny deckarserie. Jag kan redan nu se den gjord som TV-serie faktiskt.

Då väntar jag på del två.


tisdag 24 april 2018

listan över de nominerade till årets bok är här


Förra årets utdelning av Årets bok på mässan var en av de roligaste stunder jag varit med i liknande sammanhang. Malin Persson Giolito var helt enkelt en så dålig förlorare att hennes tacktal fullkomligt dröp av bitterhet ... Nu är det dags att rösta igen, Bonniers bokklubbar nominerar 12 titlar och prisutdelning blir i september. På mässan förstås.

Av de nominerade har jag läst sex och kanske tar mig an ytterligare några av dem. Min favorit hittills är förstås Den svavelgula himlen av Kjell Westö och Stanna hos mig är ju helt fantastiskt bra!

Det som är lite kul med just det här priset är att det är läsare som röstar på sin favorit, folkets pris skulle man kunna kalla det. Man kan väl misstänka att de författare som har en gedigen plattform på sociala medier (som Alex Schulman förra året) har en klar fördel men ändå. Jag gillar att alla får vara med och tycka till. Rösta på din favorit du också! 

PS. Vilken snygg sida de har som man röstar på, och föredömligt med pressmaterial. Här har någon tänkt till rejält! 

selection day - Aravind Adiga

Igår tipsade jag om indisk och pakistansk litteratur inne på Kulturkollo och jag utlovade en text om Aravind Adigas Selection Day. Det blev inte riktigt så men idag, minsann.

I sin senaste roman så fortsätter Adiga på sitt inslagna spår, han berättar på ett rappt och humoristiskt sätt om det nutida Indiens utveckling genom några människors liv. Man känner igen tonen i det han skriver från hans tidigare romaner och som vanligt är miljöerna och persongalleriet mer än myllrande. I den här romanen så speglas det indiska samhället via ett brödrapar som tränas av sin far för att bli stjärnor i cricket. Samtidigt som deras talang för sporten kan bli en biljett till en annan sorts liv än det i det enkla skjulet i Mumbai så kräver det att de två bröderna passar in i den förväntade rollen. De värvas av en agent och sätts i träning där de möter ytterligare en talangfull tonåring, han är från en helt annan samhällsklass och lever ett helt annat liv vilket gör att vänskapen som växer fram mellan pojkarna inte är helt enkel.

Det här är en rappt berättad historia om ett Indien som är både modern och mycket traditionellt, ett samhälle där man kan slå sig fram (bokstavligen om man spelar cricket) och där man lika lätt kan ramla tillbaka ned i slummen. Korruption och kasttillhörighet, tjänster och gentjänster, tur och otur formar ditt öde utan att du alltid kan påverka det särskilt mycket själv.

Man så var det då det där med cricketen, det är väldigt mycket crickettermer, matcher och samtal om spelet i den här romanen och jag är måttligt intresserad vilket gjorde att det har gått trögt att läsa. Jag har läst ut den mer eller mindre på beting och det sänker förstås mitt omdöme. Jag kan se att det är en mycket välskriven och snyggt komponerad roman men cricket. Finns det något tråkigare?

Vill man pröva att läsa Aravind Adiga så tycket jag absolut att man ska börja med Den vita tigern. Den minns jag fortfarande som lysande!

måndag 23 april 2018

söndag 22 april 2018

Another Brooklyn - en roman av ALMA-pristagaren



Jacqueline Woodson är årets ALMA-prisvinnare och hittills finns inget av henne översatt till svenska. Då får man lyssna på engelska ...  Another Brooklyn var den titel som fanns på Storytel och det är en de få texter som Woodson skrivit för vuxna och det är en otroligt vacker berättelse om minnen av en uppväxt i Brooklyn, NY.

August, som till vardags forskar om olika kulturers sätt att ta hand om sina döda, reser tillbaka till sina ungdomskvarter för att vaka över sin döende far.  På plats i Brooklyn så väcks hennes minnen av åren som hon formades till vuxen. Berättelsen börjar när August är elva och hon har tillsammans med sin far och bror lämnat södern för att börja om i NY. Det är 70-tal och Brooklyn är en stadsdel där droger och kriminalitet blandas med en stark grannsammanhållning. De två syskonen är mycket ensamma i storstaden och tyr sig tätt till varandra, längtan och saknaden efter mamman är stor.

Så blir August upptagen i en tjej-gäng och livet som tonåring handlar mycket om att höra till och längta bort och man får följa henne genom uppväxtåren.

Vad jag förstått så skriver Woodson ofta prosalyrik och det märks att hon är mycket varsam med orden, hon har en säker ton i dialogerna och avstår från att förklara en massa. Eftersom jag lyssnade så framträdde rytmen i språket och det var en roman mycket passande för högläsning. Jag hoppas verkligen att några av hennes titlar blir översatta snart. jag vill läsa mer men helst på svenska. Jag har sett att ett reportage om Woodson är planerat i babel idag. Det ska jag absolut titta på! 

mannen i mitt liv - nja inte för mig



Jag behövde något lättsamt att lyssna på under mina långa promenader den här veckan och samtidigt blev jag tipsad om feelgoodförfattaren Jane Green. Sagt och gjort, jag lyssnade på den senast översatta som heter Mannen i mitt liv. 

Min text om den kommer att bli kort och sammanfattas med ett nja. Helt ok men inget som grabbar tag i mig eller som jag kommer att minnas. Och då tillhör jag ändå åldersmässigt de som fullt och fast kan relatera till åderkrisande fyrtio och femtioåringar, klimakterienoja och frågan om vad man ska göra med resten av sitt liv när barnen snart är självständiga. Huvudperson i den här boken är brittiska flickan Gabby som flyttar till NY, gifter sig med mannen i sitt liv och plötsligt vaknar upp som medelålders hemmafru i en förort. Hon söker efter spänning och möter en man i en bar, en ung och snygg man som är uppenbart intresserad av henne. Är det värt att offra allt det som hon har för att känna sig attraktiv igen?

Just den här veckan var den här boken inte för mig, jag letade efter verklighetsflykt och underhållning men blev mest irriterad på hela grejen. Så kan det vara, allt är inte för alla.

lördag 21 april 2018

missa inte novellpriset!



I veckan som gått har man kunnat lyssna på de fem noveller som tävlar om Sveriges Radios novellpris på P1. Som tur är för mig så ligger de ju på webben och som tur är för alla er som missat så finns det ännu tid att lyssna och rösta på din favorit. På fredag i veckan som kommer är det festlig utdelning av pris till den vinnande novellen på stadsbiblioteket här i Göteborg. 

Som grand finale på litteraturveckan i P1 så direktsänder de en hel lång eftermiddag på fredag den 27. Klart att jag ska gå dit!

fredag 20 april 2018

två systrar - en reportagebok


Kulturkollos tema i veckan är syskon och jag kör en repris här på en mycket spännande och aktuell reportagebok: 




repris från fredag 13 januari 2017

Två systrar av Åsne Seierstad är på många vis en släkting till Niklas Orrenius Skotten i KöpenhamnFör det första så är de skrivna av två mycket duktiga journalister som båda använder någon/några människor i samtiden som utgångspunkt för sin skildring och analys av samtiden, för det andra så är deras texter osentimentala och värderingsfria och de uppmanar till att läsaren ska tänka själv, reflektera och fundera.

Två systrar berättar Seierstad om Ayan och Leila som lever ett helt vanligt tonårsliv utanför Oslo. De lyckas väl i skolan och har höga mål, de vill läsa vidare på universitet. En dag lämnar de sitt barndomshem med var sin resväska för att aldrig mer återvända, de har rest till Syrien för att stötta den Islamska Staten ISIS och deras fundamentalistiska och våldsamma regim. Seierstad har inte själv varit i kontakt med de två unga kvinnorna så hennes omfattande research bygger på samtal med föräldrarna, syskon, vänner, innehållet i kvinnornas datorer osv. På ett pedagogiskt och strukturerat sätt beskriver hon sin bild av förloppet och de drivkrafter som kan ha påverkat kvinnorna till att ta ett så drastiskt beslut som att lämna sin familj, sina vänner och avsluta sin utbildning i förtid.

Respektfullt, men ändå närgånget, har hon närmat sig familjen och hon beskriver en far som flytt förtryck i Somalia, hur resten av familjen kommit till Norge som anhöriginvandrare efter en lång tid av ovisshet. Syskonskaran som växer upp och anpassar sig till det nya landets seder, fadern som har svårt att hitta arbete och modern som inte lärt sig det nya språket och som på så vis blir beroende av sina barna och sin man. När tonårstjejerna börjar gå till en ny moské så ser föräldrarna det som något positivt men när de kommer hem med heltäckande slöjor förbjuder fadern dem att ha dem på. De är en muslimsk familj men han vill inte att klädseln skall hindra flickorna i deras liv. I efterhand kan vittnesmål från tjejernas kamratgäng, dokument i datorerna och uttalanden på sociala medier pusslas ihop så att en radikaliseringsprocess bekräftas, men föräldrarna är helt oförberedda när de rymmer för att resa till Syrien. Föräldrarna lånar samman pengar för att resa efter och hämta sin flickor, de gör allt de kan för att få dem hem igen men när det inte lyckas så väljer de att berätta om sina erfarenheter så att andra kanske skall kunna hindra sina barn att resa.

Jag arbetar själv i en del av Göteborg där den här typen av resor är ganska vanliga. Det berättas ofta om släktingar eller bekanta som rest till, eller för den delen återvänt från, strider i Allahs namn. Det är förstås en komplex samhällsfråga med utanförskap och bristande känsla av tillhörighet i det svenska samhället som delvis ligger bakom den här sortens radikala strömningar. Jag är ingen expert på området men det jag kämpar för, och kan bidra med är att undervisningen i skolan är så bra som bara är möjligt så att alla barn kan känna att de har språk för att kunna ta till sig och reflektera självständigt över information. Vi måste ha en skolan som på allvar diskuterar demokratiers värdegrund och vi måste ha en undervisning som hela tiden diskuterar och reflekterar över hur den visar sig och påverkar människors vardag.

Radikalism, fundamentalism är också i Orrenius reportage om Lars Vilks en viktig komponent och det är den tredje saken som de båda böckerna har gemensamt. De diskuterar båda hur och när den religiösa tron kan bli så stark att den leder till handlingar som är omöjliga att göra ogjorda. Jag tänker att både Seierstads och Orrenius böcker är absolut nödvändig läsning för alla som är intresserade av samhällsfrågor. De väcker känslor, tankar och gör att man börjar fundera!

torsdag 19 april 2018

i kroppen min - resan mot livets slut och alltings början



"Kristian, jag vet att du kommer at klara det här."

Orden kommer av omtanke. För att stötta. Så att jag ska klara av den sista sträckan.

Men "jag vet att du kommer att klara det här" är inte sant. Det är inte vad läkarna säger. Diagnosen hävdar motsatsen. Jag kommer inte klara det här hur gärna jag än vill. 

"Jag vet att du kommer att klara det här" innebär inget annat än just att det förväntas. Och när ett sådant mål inte uppfylls infinner sig besvikelsen.

Säg inte raden som är skön att säga. Jag kommer bara att svika. 


Kristian Gidlunds självutlämnande och otroligt gripande I kroppen min var det någon som påminde mig om när M blev sjuk. Just då varken orkade jag, eller ville, vistas mer än nödvändigt tillsammans med cancermonstret på axeln men nu passade den bra. Gidlunds reflektioner över sin sjukdom i form av dagboks/bloggposter är både välformulerade och på många sätt tänkvärda. De ger mig som anhörig till någon som gått bort i cancer ett inifrånperspektiv som sätter ord på mycket av det som M också uttryckte. Som jag önskade att han hade skrivit mer, men orken fanns helt enkelt inte. Kristian Gidlund återkommer gång på gång till att han längtar efter den där Kristian som han var, han känner inte igen sig själv och tycker att det är så vansinnigt jobbigt att alltid vara den där killen med cancer. Hela tiden, dygnet runt.

Att hantera en sjukdom där det inte finns någon manual, där svängningarna mellan hopp och förtvivlan är snabba och helt oförutsägbara tar på också den starkaste. Ärligt och väldigt uppriktigt berättar han om sin upplevelse och mycket kan jag relatera till vilket gör berättelsen så väldigt sorglig, man vet ju hur det går för Kristian. Han lever efter mottot "En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva" och det är en uppmaning som alla kan ta till sig. Passa på att leva, alla vi som kan!

Jag tycker att det här var en fantastiskt fin läsupplevelse, rekommenderas.