tisdag 23 augusti 2016

bokbubblarnas bästa ...


I veckans utmaning inne på Kulturkollo så efterfrågar vi böcker, låtar, filmer eller Tv-serier som passar extra bra att prata om. I en cirkel, vid fikabordet på jobbet eller med goda vänner. 

I vår bokcirkel som heter bokbubblarna så har vi haft några böcker som vi diskuterat flitigare än andra. En av höjdarna var Fyren mellan haven. Hausfrau var också en sån där bok vi hade mycket att prata om när vi sågs och roligast är förstås om vi inte alla tycker likadant så att det blir lite diskussion. Ett roligt sätt att läsa är "bok å bio" som vi ordnat några gånger. Då läser man boken innan, sen går vi på bio tillsammans och så fikar man efteråt för att prata om alltsammans. Det borde vi göra fler gånger!

vi måste prata om: halva liv

En av programpunkterna på Sigtuna Literaturfestival är ett samtal mellan Qaisar Mahmood och Ted Hesselbom om Qaisars roman Halva liv. Min text om hans roman skrev jag i maj men det passar bra att köra en repris såhär när Kulturkollo har temat Vi måste prata om ... Halva liv är en rom som mycket handlar om bristen på kommunikation, att säga det där som man ville ha sagt innan det blir försent. 
Just nu är jag på jakt efter böcker som ger mig nya perspektiv på Sverige och svenskarna. De senaste veckorna har debatten om muslim 2.0 böljat på ledar- och insändarsidor och jag själv arbetar i en multikulturell miljö och förstår mig inte på vårt behov av att kategorisera människor i vi och dom. Det var med den tanken gnagande i bakhuvudet som jag beställde och läste Qaisar Mahmoods debutroman Halva liv.

Och så fick jag mig en något annan historia än väntat. Halva liv är en universell och vackert beskriven berättelse om en son som vakar över sin far. En far som han inte har något vidare relation till och vars traditioner och religiösa nit han närmast upplevt som hyckleri. Sittande vid sin fars sjukbädd inser sonen att den situation i livet som han försatt sig i  gör att han blivit mycket ensam, han får inte träffa sitt barn och ett fängelsestraff väntar. För att kunna vara ärlig och uppriktigt mot sin far så skriver sonen brev, texter som kanske kan var en start på något. Om det nu ens blir möjlighet att lära känna varandra igen.
Vårt undervattenssamtal handlar om våra besvikelser gentemot varandra. Att ni inte förmådde vara den gode fadern, och jag inte den lydige sonen.
Fadern är i hela romanen, av självklarhet, mycket tyst och jag kom att tänka på det klipp som jag sett med Qaisar där han läser upp ett brev från en far till en son. Det känns som att de här texterna hänger ihop och att de passar mycket bra som hjälp till att komma från det där med svart och vitt. Att få perspektiv. Fram för fler gråskalor!

måndag 22 augusti 2016

vi måste prata om ... Hon, Han och Döden

Uppladdning inför helgens festival blir det förstås också här på bloggen. Samtidigt som Kultuekollo kör tema Vi måste prata om det ... så kommer vi att hålla i bokcirkel om en roman där det finns mycket att prata om. Festivalaktuell är också Sven Wollter som kommer att prata om sin debut som romanförfattare. Jag kör en repris på min text om Hon, Han och Döden:
Ibland kommer en roman och tränger sig in i verkligheten och kanske är det så med Sven Wollters mycket fina debut Hon Han och Döden. Där på bron i Bleket står Han och väntar, Hon kommer springande med sin röda kappa på svaj och frågar vad han sa. Doktorn, vad sa doktorn? Han vet att tiden är utmätt och allt Han vill är att döden ska få vara på hans egna villkor.

Att det här är en författare som har känsla för ordet, känsla för att berätta en historia med utsökt timing står var och en uppenbart som läser. Wollters karaktäristiska röst tränger ut genom sidorna och idiomet är tydligt göteborgskt, ändå tar inte skådespelaren över. Här möter vi en författare som gestaltar med orden på ett sådant vis att man bara bedåras. Magiska sammanträffanden, ta varje dag som en unik gåva och rätten över sin egen död. Typ så. Och så kärlekens kraft då också. 

Sven Wollter har debuterat vid 82 års ålder och hans fina roman hoppas jag läses av alla. Hur det än är så finns den där, döden. Lika bra att faktiskt tänka på den, prata om den. 

nytt veckotema på Kulturkollo

Den här veckan hänger jag lite extra inne på Kulturkollo -
om ni saknar mig här så kika dit! 

söndag 21 augusti 2016

gubbarnas möte mellan Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl



Efter att ha försökt komma över besvikelsen att Abdellah Taia stämt in på grund av sjukdom så ställde vi oss istället i kö till samtalet mellan Claudio Magris och Jens Christian Gröndahl. Kösystemet på Louisiana är hemskt, man får stå i timmar för att kunna komma in. Tacka vet jag Stockholm Literature som säljer biljetter till platserna för en tjuga (parantes, parantes). Väl inne så fick vi lyssna på en ganska gubbig tillställning med långa monologer från Magris och något mer försök till dialog från JCG. Tyvärr så tog samtalet aldrig fart vilket var synd. Där fanns så många intressanta frågor som de kunde talat om. Ett av ämnena som avhandlades var Europa och huruvida en region mår väl av att sluta sig eller om en öppenhet är att föredra. Magris kommer från Trieste som i århundraden varit en kosmopolitisk stad med många olika befolkningsgrupper som levt sida vid sida. Närheten till havet, och människornas försörjning på handel och fiske har gjort att det var självklart. Italienare, serber, kroater, judar, romer och greker har alla levt i gränsstaden som dessutom under det kalla kriget låg precis vid järnridån. JCG reflekterade över detta och sa att det på sätt och vis var synd att danskarna så starkt har identifierat sig med sin bonde-bakgrund och nästan glömt att de också är ett land med sjöfarare, ett land som utvecklats genom kontakter med andra. Det är en tanke som vi kan ta med oss till Sverige också. Vi är ett land som byggts med hjälp av våra naturresurser men utan kontakt med andra hade det blivit intet.

I ett Europa där migration varit vardag har gränserna nu stängts. Det påmindes jag om när jag reste hem från Danmark, det är passkontroll på Kastrup och man får visa att man har rätt nationalitet för att komma in i Sverige. Väldigt konstig känsla faktiskt. JCG berättade också om sina erfarenheter från ett besök på ön Lampedusa, det är ön dit många flyktingar kommer som första anhalt på sin väg till Europa. Flyktingar som på frågan "varifrån de kommer" hellre vill svara på vart de vill komma.

Så till gubbigheten. Inte OK faktiskt, det blev så störande med de där tvärsäkra uttalanden om värderingar, kvinnor och kvinnors möjligheter i det västerländska samhället. Där borde moderatorn gått in hårdare och styrt. Eller så var det ett språkproblem, Magris brytning var stark så kanske ska man då som moderator se till att herrn i fråga inte orerar så långa haranger. 

om minnet och identitet - ett samtal mellan JHK och Chigozie Obioma



Dagen andra punkt på lördagens Louisiana Literature var ett samtal där två relativt unga och prisbelönta författare från två helt olika världsdelar möttes. Både Jonas Hassen Khemiri och Chigoize Obioma är aktuella i Danmark med sina senaste romaner och visst fanns det förutsättningar för ett riktigt bra samtal om både identitet och minne och död vilka är teman som återfinns i de bådas romaner. Tyvärr tyckte jag att moderatorn inte riktigt höll måttet och det blev inte den dialog som kunde ha blivit. De båda författarna gjorde dock så gott de kunde och JHK var som alltid mycket proffsig, han leder samtalet dit han vill och vill gärna diskutera texterna. 

Samtalet startade i hur de båda författarna hade hittat till skrivandet och de båda var överens om att det varit genom lyssnadet och läsandet. Khemiri berättade att han har tydliga minnen av hur hans mamma läste PIXI-böcker för honom och att han då ville gå in i berättelsen och förändra historien. Senare i barndomen blev biblioteket i Hornstull hans andra hem där han praktiskt taget flyttade in. Lyssnandet ledde till läsandet som ledde till skrivandet. För Obioma var det lite annorlunda, han levde i en stor familj i Nigeria och han trivdes med att springa runt och spela fotboll och leka med sina bröder men så hamnade han på sjukhus. För att få tiden att gå där så berättade hans far historier för honom och Obioma blev fängslad av dem, han ville också kunna så många historier. När han sedan förstod att fadern inte hittat på dem utan faktiskt läst dem i en bok blev Obioma så avundsjuk, han ville också kunna skriva och berätta på ett sätt så att andra lyssnade. Han skrev snart sin första bok och med Fiskarmännen kunde han debutant kamma hem Man Booker. Helt OK om man får säga så. 

De båda romanerna handlar mycket om minnen och hur minnen ibland inte ens är en egna utan det som andra har mints och sedan berätta för en. I JHK s roman är det ju så tydligt eftersom berättargreppet är sådant att man får lära känna en ung man genom de minnen som hans vänner och familj delar med sig. I Obiomas roman är det en ung man som berättar sina minnen från den tiden då han var nio och de båda författarna var överens om att i romanens form, precis som i verkligheten så kan man mer eller mindre medvetet välja sina minnen och berätta om dem som passar. Någon sanning finns då inte, allt blir som ett pussel där bitarna ibland passar ihop och ibland inte alls, några av bitarna är självbiografiska eller hämtade från gens erfarenheter andra är hämtade från samhället, Shakespeare eller en bekant. Det är fiktionens styrka och egenartade kraft, man berättar det som gör romanen till en text som är mer än sina enskilda delar. En berättelse kan också berikas av att berättas många olika gånger. Obioma jämförde Allt du inte minns med Arundhati Roys De små tingens gud där de olika gudinnorna ger sin bild av en händelse och på det viset så får man en historia berättad ur många olika perspektiv. Just den jämförelsen har jag inte tänt på och nu blev jag sugen på att läsa om den. Läslistan blir aldrig kortare ...

På frågan om de ser sig som politiska författare så svarar Obioma snabbt och med övertygelse att om man är en afrikansk författare som har en stor publik så har man inte råd att inte vara politisk. Han använder sin ställning för att få möjlighet att sprida både kunskap och värderingar. JHK däremot menar att han i sina texter, både romaner och pjäser ofta är mycket politisk men att han för tillfället har legat lite lågt med inlägg i debatter av olika slag. Han värnar sin familj och efter hans öppna brev till justitieministern för några år sedan blev han på olika sätt utsatt på ett sätt som var obehagligt. Nu låter han sina texter tala i första hand. 

Louisiana - maten, miljöerna och Miró

Att ta tåget till Louisiana Literature har blivit något av en tradition för mig och vad är det då som gör att jag återvänder år efter år?  Litteraturen, samtalen om böcker och skrivande kan jag ju få till mig utan att sitta 9 timmar på ett tåg, vad lockar?

Kort svar: smörrebröden och wienerbröden är smarriga, miljön med ett modernt museum som är fyllt av dansk design och arkitektur i de vackraste av omgivningar och så förstås konsten som samspelar med samtalen. Något år var en av scenerna i giacomettisalen och det var rent magiskt. I år var vestscenen förlagd mitt i en konstutställning och sitter man i parken och lyssnar på samtalen så har man skulpturer av Miró och Moore som grannar.



mer från Louisiana Lit



Min ambition om att liveblogga under hela festivaldagen gick om intet när iPaden plötsligt inte ville ladda, festivalrapportering utan laddade batterier är omöjligt. Både bokstavligt och bildligt. Att skriva längre texter på telefonen tycker jag är för pilligt, som tur var så kilade J till shoppen och köpte pennor och ett block - varför överge något som fungerat i århundraden? Anteckningarna blir till inlägg under dagen idag. Kan ni inte bärga er så har vi skrivit en text på Kulturkollo också. Kika in! 


lördag 20 augusti 2016

Thorup och Ullman inleder lördagens samtal

Konsertsalen är närmast omöjlig att komma in i om man inte köar en timme. Vi kom sent så vi fick lyssna på direktsändningen i parken. Ljudet är bra så det funkar, men visst skulle det vara fint att vara närmare. Samtalet börjar i att det är lätt att som kvinnlig författare hamnar i en kategori där man ses som en författare som skildrar de små sakerna och de nära relationerna. Mor och dotter-förhållanden och familjer är måhända vanliga teman men Linn Ullman påminner om att det finns inget så existensiellt som relationerna inom en familj.  

Kirsten Thorup läser ur sin senaste roman och det stycket som hon väljer handlar om hur en ung flicka förhåller sig till sin mor, varför ska hon ha så gamla föräldrar? Hur kan man älska sitt barn lagom, hur ska man förhålla sig till det lilla barnet, det tonårige barnet eller det vuxna barnet. Finns det någon mall?

Linn Ullman berättar om att hon som barn längtade så mycket efter att vara vuxen, och i hennes roman finns det två föräldrar som mestav allt vill vara barn. De leker och drömmer om sin barndom och kanske, menar Kirsten, att det barnet som vill vara vuxen blir sådan när föräldrarna undviker att vara vuxna. Linn Ullman kontrar med att just att vara författare är ett sätt att vara vuxen på det sättet att man kan föreställa sig hur andra tänker och känner. 

I recensioner av De oroliga så har recensenterna menat att porträttet av fadern mer sympatiskt än den av modern. Är det så att det är svårare att acceptera en mor som skildras osympatiskt? Ullman berättar att de porträtten är fiktion men grundar sig i den kärlek som hon kände för sin mor som barn, fadern älskade hon med respekt och kravlöshet men modern ville hon äga. 

Thorups relation till sin mor var formad av den tiden som hon växte upp i. Samma gäller för huvudpersonen i hennes bok. De allmoge-regler som styrde livet var något som gjorde att vägen därifrån var den genom studier. Ullman menar att i hennes roman kan man se hur det svårt för en kvinnlig konstnär, som modern, att ta dig plats att skapa, den platsen var självklar för fadern. Nu är det en annan tid och Ullman menar att det numer är möjligt att vara kvinnlig konstnär nu eftersom det finns andra förutsättningar nu. Det finns fortfarande en bild av det manliga geniet, och hon reflekterar över att det sällan talas om kvinnliga genier. I hennes uppväxt var det fadern, den berömde regissören i ditt tysta långa hus på ön, som var geni och kvinnorna hans musor. Men vad hade han varit utan sina kvinnor? 

Det mest gåtfulla är föräldrarna och man undrar som barn över vilka de är och föräldrarna upphör inte att förvåna oss. Man lever i olika tider, och man är aldrig samtidigt på samma plats i livet. Det kan man se som ett stort livsdrama men det är kanske inte sorgligt? Känslorna tar överhanden för att man inte kan formulera och kommunicera så att man förstår varandra. När man ska skriva om något personligt eller biografiskt så krävs ofta att en tid passerat så att man kan finna de allmängiltiga i egna erfarenheter så att det blir intressant för fler. Genom att byta berättarperspektiv och ge erfarenheter en form så blir det litteratur och inte journalistik eller bara en bra historia.