lördag 25 februari 2017

romaner om sanatorier - och lite annat

Kika in till Kulturkollo så kan ni läsa dagens inlägg där.
Jag skriver bland annat om Marie Hermanssons Himmelsdalen!

fredag 24 februari 2017

svekets offer - del två i trilogin om Malmö i efterkrigstid


Svekets offer av Set Mattsson är den andra delen i en trilogi om malmökommissarien Douglas Palm och nu är det vintern 1946. Det har gått nästa ett år sedan den stora flyktingströmmen från krigsslutet nådde Sveriges gränser och livet i Malmö återgår allt mer till vardagslunken. Befolkningen förbereder sig för decemberhelgerna och så hittas en ung kvinna skjuten i sitt hem. Kommissarie Palm kallas ut till brottsplasten och med sig har han sin kvinnliga fotograf och en polissyster finns också med i hans närmaste krets. De unga kvinnor som började arbeta under kriget fortsätter med sina yrken också efter att kriget tagit slut och skildringarna av samarbetet mellan poliserna uppskattar jag mycket i den här romanen. 
Jag gillar också Palms problematiska relation till sin hustru, de har inga barn och när ytterligare ett brott uppdagas där ett litet spädbarn är inblandat så kompliceras allt än mer mellan makarna. Visst är det barnen, de oskyldiga, som drabbas hårt när de vuxna sviker. Mattsson har ett sätt att skriva som gör att man nästan känner sig förflyttad till Malmö i efterkrigstid. Smugglingen av varor, polioepidemi, gästarbetare som kommer från Italien och fackföreningarnas kamp på Kockums skapar en inramning till brotten som gör att det inte blir jätte-intressant att veta vem som gjort det. Det är liksom inte den sortens deckare. Sedan kan jag också erkänna att jag tycker att det skulle strukits ett antal adjektiv, det blir för många beskrivningar av hur kvinnorna är klädda och hur deras putande bakar svänger när de serverar kaffet. Onödigt. 

Spännande är också att Mattsson i sina romaner använder sig av autentiskt stoff, det är inte utan att jag sitter och jämför bokens beskrivningar av miljöer, brott, politisk utveckling osv med Elisabeth Åsbrinks 1947 som vi bokcirklade i onsdags. Trots att de är så helt olika typer av texter så fanns där en gemensam känsla av äkthet, jag är övertygad om att precis som Åsbrink också Mattsson har lagt ned många timmar i arkiv och med tidningar för att få tidskänslan rätt. 

Är man intresserad av Sverige strax efter krigsslutet och vill ha en spännande och välskriven kriminalhistoria på köpet så tycker jag absolut att man ska läsa Svekets offer. Jag lyssnar vidare på del tre som heter Fruktans tid. 

torsdag 23 februari 2017

vinterolyckan - vi skriver vidare

Ja, jag vet. Jag är en sån där typ som snöar in på saker (pun intended).  Och nu har jag hamnat i sekvensbildernas värld, med bokstaven J och ett nyss anslutet sportlov aktuellt så passade en jag-berättelse i vintermiljö perfekt. Som alltid hade jag något i min väska och den här gången var det så hemligt att jag smugglade varsin bild till elevparen i ringen. De ska viska med varandra och sedan ska de, utan att visa bilden säga vad de ser. Jag modellerar förstås med en annan vinterbild som alla barnen ser och börjar varje mening med jag ser ...

Sedan berättar paren om sina bilder, jag samlar in dem, blandar och lägger dem med bilden uppåt. Vilken bild hörde till vilket elev-par? Och i vilken ordning ska de ligga för att vi ska kunna få till en actionberättelse om ett vinteräventyr? (Och nej, för eleverna är ord som äventyr inte alls självklara, precis som jag råkade säga toalettbesök. Vadå? Vad sa du fröken?)

Vi hjälps åt och sedan berättar jag utifrån bilderna, jag är noga med att väva in de årstidsspecifika orden som vi tränat på under tidigare veckor och jag överdriver dramat med kälken en smula ... Sedan  kör vi en favorit i repris och använder bilderna för att skriva varsitt äventyr i jag-form. Just den här veckans elevexempel är alla skrivna av elever som håller på att lära sig svenska och är man intresserad av att undersöka språkutvecklingen hos en enskild elev så är en portfolio med texter skrivna, en varje vecka, helt otroligt spännande att kika på. Om någon som läser är nyfiken på elevernas (och mitt) arbete med skrivande i 1B så finns förresten alla inlägg taggade med lärartankar.




bokbubblarna pratar 1947

Igår var det februarimöte i sällskapet Bokbubblarna och månadens bok var 1947 av Elisabeth Åsbrink. Vi var många som tyckte mycket om det vi hade läst och vi gillade både formen, med korta texter ordnade kronologiskt, och innehållet. 1947 känns både väldigt länge sedan och alldeles nyss. De som föddes då fyller alltså 70 i år och jag kan inte tänka mig en bättre present till de födelsedagsbarnen än just den här boken. Vi enades om att den hör till den svårbedömda genren som kanske kan kallas faktion och Åsbrink blandar skickligt nyheter från året med avsnitt av fiktion som gestaltar några av de människor som levde just det året. George Orwell är en, Simone de Beauvoir en annan och kanske är de delarna av boken de svagare. Styrkan är att alla de korta texterna som Åsbrink skrivit skapar mönster som man kan känna igen och som belyser samtiden. Inget har ändras, allt är nytt. Palestinakonflikten fortsätter, romanen 1984 s scenario är sedan länge passerat. Judarna var Europas "dom andra" då, muslimerna är "dom andra" nu. Osentimentalt och samtidigt personligt berättar Åsbrink om ett år som på många sätt påverkat både henne och alla oss andra. Kriget var slut, Europa sargat och i kaos och det var dags att forma en ny värld. Flyktingarna lastades på båtar som inte fick lova att angöra någon hamn och Sverige var ett av länderna som fungerade som transitland för tyska krigsförbrytare.

1947 är en bok att läsa och läsa igen.

Vi var nästan eniga om att den är riktigt, riktigt bra. Vårt betyg blev en klar 4/5.





onsdag 22 februari 2017

lite blogguppmuntran


Bloggtopp bokbloggar 2017

Visst blir man glad över lite uppmärksamhet, särskilt när det är positiv sådan! Jag är för andra året i rad med på Cisions lista över de tio främsta bokbloggarna i Sverige. En nionde plats är både uppmuntrande och hedrande, klickar ni er in på bilden här ovan så kan ni se hela listan som befolkas av idel finingar. Vänner nästan allihopa faktiskt och jag känner mig hedrad över att ingå i ett så fint sällskap. Lite tråkigt är att vårt Kulturkollo inte kommit med men man kan ju inte få allt ... 

Jag är i alla fall mycket glad och tacksam över den fina uppmärksamheten och tycker det är roligt att så många hittar till min lilla blogg. Ni är en trogen skara som både läser och kommenterar och det gör bloggandet extra roligt! 

tisdag 21 februari 2017

blicken pilen filen - så ska en roman skrivas!

Mer än något annat älskade hon "lekarna med sig själv. Friheten bodde i människotomma rum, i botten av ett skåp, längst in i hönshuset. Det gick en stig ut till den. Och in till den.  ... Jag var antagligen smärtsamt medveten om min isolering och samtidigt hopplöst förälskad i dess potential." (s. 162)
Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors är en helt underbar liten roman. På 177 sidor koncentrerad prosa får jag lära känna Sonja som egentligen trivs ganska bra med att rå sig själv. Om det bara inte vore så förfärligt ensamt. Ibland bokar hon en tid för massage för sin onda översättaraxel och beröringen är berusande. Hon bor i Köpenhamn, arbetar med att översätta svenska deckare som utspelar sig i Ystad och vill få styr på sitt liv. Ett sätt att ta tag i åtminstone något är att lära sig köra bil, om hon har körkort så kan hon kanske besöka sin åldrande föräldrar lite oftare och kanske kan hon till och med få tillfälle att träffa någon att älska.

Problemet är bara att Sonja är en förskräckligt osäker bilskoleelev och körskoleläraren Jytte som fyller lektionerna med prat om privatlivet blir till slut så otålig att hon helt enkelt sköter körandet åt henne, åtminstone växelspaken. En dag får Sonja nog och tar det svåra beslutet att hon ska säga ifrån. Hon vill byta lärare. Det är dags att ta kommandot.
Tidsandan kräver en sak av oss, tänker Sonja. De andra en annan sak, och vi själva en tredje. Om man inte ser upp håller man till slut inte ihop längre, och med ens är man ett viljelöst stycke kött som försöker hinna ikapp sin bilskollärare. 
Blicken, pilen, filen heter på danska Spejl, skulder, blink och för mig är det en nästan poetisk titel. Tyvärr har kanske något av de mångbottnade i den försvunnit i översättningen. Att se sig i backspegeln, titta sig över axeln för att kolla om det är fritt att blinka och svänga in på en ny väg i livet blir ännu tydligare i den danska titeln. Dessutom tar sig Sonja en rejäl kik i spegeln för att upptäcka vem hon är, hur hon blivit den hon är och kanske vem hon skulle vilja vara.

Läs, läs, läs!

Så här ska en roman skrivas!

måndag 20 februari 2017

isporten - nybörjarfantasy

Isporten - Mörkt vatten är den första delen i en nybörjarfantasy-serie som utspelar sig i Frillesås. Det ska bli, om jag förstått rätt, fem delar och Jonna Berggren använder den nästan hela den första boken till att introducera miljöerna, karaktärerna och det kommande äventyret.

Milo är ny i klassen i skolan i Frillesås och där möter han Jamina. De blir goda vänner och de förstår, med hjälp av klassmorfar Ismail, att de har något som binder dem samman. Allteftersom vardagen rullar på och vintern närmar sig så inser vi som läser och barnen själva att de har särskilda förmågor. De samlar också på sig magiska föremål och när Ismail inviger dem i hemligheten om Isriket förstår de att de med mod och listighet kan bli de som räddar hela riket. Ute på den ödsliga heden finns stenportalen och i slutet av Mörkt vatten närmar sig de två barnen det som blir resan till en annan värld.

Nu väntar de bara på att det skall börja snöa, det är då portalen öppnas!

Isporten - Mörkt vatten är del av satsningen som Olika förlag ger ut för bokslukaråldern. Jag hinner inte hänga med allt för flitigt i nyutgivningen så mina tankar om texten får bli utifrån min yrkesroll som speciallärare med inriktning läs- och skrivutveckling. Det finns nästan inga fantasyböcker som nybörjarläsarna älskar så mycket som Tam-serien. Kanske kan man leda vidare de läsarna till serien om Isporten men jag är lite tveksam om de kommer att nappa. Isporten är en ren kapitelbok utan illustrationer och om barn som har det lite knöligt med läsningen ska orka läsa vidare så måste det finnas ett driv i berättandet från första stund. Jag tycker att det blir lite för omständligt ibland och att det "vanliga" livet i skolan och hemma får ta för mycket plats. Jag hade gillat om naturen varit ännu mer "mystisk" och besjälad, fler ting och ledtrådar hade presenterats i handlingen och äventyret hade satt fart direkt. Jonna Berggren har en fantastisk miljö i Fjärås Bräcka som hon kunde utnyttjat mer utan att för den skull sinka farten i äventyret.

Funkar den då som högläsningsbok? Kanske, jag gillar att de olika barnen ställs inför situationer som passar att diskutera i en klass men för att vara högläsning tycker jag nog att språket är för enkelt. Jag vill att det ska finnas ett genrespecifikt ordförråd som jag kan referera till (och arbeta vidare med) i de böcker jag läser högt. För år två kan den kanske funka men jag, som vill arbeta med tydliga genrer, tänker att den kan bli för otydlig som fantasyexempel. Jag vill använda texter som går att modellera eget skrivande på och då kanske den här helt enkelt är för svag.

Nu låter det som att jag inte gillade den här boken alls, tvärtom. Jag gillade mycket med den men eftersom jag är petig med vilka böcker jag använder i undervisningen så kanske den inte riktigt håller för just det. Som tystläsningsbok för många av mina elever som är i början av sin bokslukarperiod kommer den absolut att funka. Extra guldstjärna för det snygga omslaget och den turkosa färgen på kanten av sidorna. Det liknar PAX och bara det kommer att locka en hel del läsare när de ska välja ny bok i bibblan. 

lördag 18 februari 2017

duktiga flickors revansch - Birgitta Ohlsson

Du ä så redi, sa en kollega till mig för ett antal år sedan och jag blev uppriktigt ledsen. I den lilla meningen, som var välment, rymdes en värdering som jag hela mitt liv haft svårt att förhålla mig till. Ett ord som för mig innebär, om man tolkar det positivt, flitighet,  noggrannhet och ansvarsfullhet. Tolkas ordet negativt så handlar det om tråkighet, menlöshet och präktighet. Funderingarna över ords värde blev väldigt aktuella när jag lyssnade till Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch, i min uppväxt så användes inte ordet duktig särskilt frekvent så det är först under de senaste årens debatt om den duktiga flickan som jag har tänkt på alla de konnotationer som hänger vid ordets sida. Det jag egentligen ville poängtera med min inledning är att orden har olika valör för oss beroende på vilka erfarenheter vi har. För Ohlsson så är det tydligt att hennes definition av den duktiga flickan är den flitiga, hårt arbetande, pluggande och ambitiösa flickan (och kvinnan) som trots begåvning och målmedvetenhet inte blir blir bedömd utifrån de meriter hon har utan från sitt kön. Meritokrati är Ohlssons ledord, och i ett samhälle där människor bedöms utifrån det de kan så skulle begrepp som prestationsprinsessor och duktiga flickor inte längre existera. 

Hon lyfter fram många exempel på normer och värderingar där flickor socialiseras in i roller i  familjen, skolan och i arbetslivet där de tysta, arbetsamma, begåvade flickorna får stå tillbaka för de högljudda och gåpåiga pojkarna. Småpåvar kallar Ohlsson alla de män som utan att veta vad de pratar om ändå ska bestämma och visst kan jag känna igen typen. Jag kan också känna igen "kuddflickorna", de tysta, flitiga flickor som i skolan placeras mellan de stökiga killarna för att stabilisera och lugna ned. Mönster som skapas i uppväxten reproduceras till familjelivet, in i arbetslivet och i politiken och jag är helt med på Ohlssons resonemang. Hon har skrivit en liberal pamflett där hon hävdar individens rätt till största möjliga lycka och utveckling. Svårt att argumentera emot, det är bara det att i min värld finns andra värden också. Det omtänksamma och socialt kompetenta barnet (eller vuxne) kan vara både en pojke eller en flicka. De solidariska handlingarna som är bra för gruppen kanske inte alltid är det bästa i stunden för individen, de kreativa och påhittiga personerna som i förstone mest tycks stöka till det för de planerade och duktiga människorna kan vara de som driver projekt (och världen) framåt. De som vrider och vänder på världen och ifrågasätter kan också vara besvärliga för alla de duktiga. Om alla vore "duktiga" så skulle troligen inte det fungera särskilt väl i ett samhälle, det måste finnas utrymme för alla sorter. Det som är viktigt är väl snarast att varken pojkar eller flickor (kvinnor eller män) ska behöva stå tillbaka eller hämmas på grund av förlegade värderingar och normer som finns inbyggda i systemet. Där har skolan mycket att jobba med, det är den plats där jag kan förändra i det lilla. 

För mig personligen som kommer från en icke-akademisk miljö så har inte könet varit det som i första hand hindrat mig från att utveckla min potential. Det har varit mina egna begränsningar i social kompetens men också brist på akademiska förebilder, bildningsförakt, jantelag och ekonomi. Jag har med Ohlssons definition aldrig varit en "duktig flicka" men jag har försörjt mig, skaffat mig en utbildning som lett till ett spännande och utvecklande yrke och jag har utvecklat intressen som berikar mitt liv. Gott så. 

För kollegan som kallade mig redi så var det något positivt. Duktig förtjänar också att tolkas positivt, att vara flitig, ambitiös, noggrann och ansvarsfull är ju fantastiska egenskaper. Precis som kreativ, empatisk och kritisk är.  Låt oss inse det.


bokcirkla med oss!

I slutet av mars startar vi upp en ny Kulturkollo läser - den här gången i samarbete med ett studieförbund i Malmö. Det betyder att vi kommer att prata om Det nionde brevet på Kulturkollo läser på FB precis som vanligt och sedan så finns det också möjlighet att hänga på en IRL cirkel tillsammans med författaren i Malmö den 29 mars. Mer info kan man få i Ulrikas inlägg på Kulturkollo och där beskriver hon också hur man gör om man vill få chansen att få ett eget ex av boken. Klicka er dit på studs!

Jag själv kommer bara att vara med på nät-delen av cirkeln men jag hoppas att det blir många som har lust att träffa författaren och Kulturkollo i verkliga livet också. Vi hörs (och ses) i mars!