fredag 24 november 2017

bok på film: Mudbound


Då kommer nästa bok på film-tips från mig. Kulturkollo kör temat hela vecka och jag fick en anledning att se lite Netflix. Vet ni att de har en kategori program som är just baserade på böcker? Himla bra om man letar efter en bok som också finns som film ... En ganska nyutkommen originalproduktion från dem är långfilmen baserad på Hillary Jordans roman Mudbound. Som jag hade önskat att den här filmen hade varit en mini-serie om tre delar istället för en lång långfilm. Jag pausade faktiskt ett par gånger för att hålla fokus uppe. Castingen i filmen är riktigt bra, leran är väldigt lerig och det rasistiska samhället i Södern på 1940-talet kommer en nära. Jag tyckte otroligt mycket om romanen och det är klart att riktigt så bra var inte filmen, men ändå mer än OK. Hoppas att många hittar till både boken (som finns i pocket) och till filmen!

Jag skrev så här om boken 2013:
Mudbound är den engelska titeln på Hillary Jordans fina debutbok som jag lyssnade på 2013. Den här romanen berättar om en tid som känns avlägsen, eller kanske väldigt nära. Det är precis efter krigsslutet och Laura, collegeutbildad lärarinna uppvuxen i Memphis, flyttar med sin man Henry för att leva hans dröm. Han vill bruka jorden, odla bomull och bygga upp det som hans far en gång förlorade till floden. Den svarta myllan är livsviktig för Henry men mest bara lera för Laura. Lera som smutsar ned, solkar, tynger och håller fast familjen i traditioner som tiden passerat. På gården bor också den levnadsglade yngre brodern, Jamie. Mellan Laura och Jamie finns ett särskilt band, de har båda svårt att foga sig in i arbetet med jorden. Han har alltid drömt om att flyga fritt långt från det traditiontyngda, och har upplevt kriget som stridspilot. Han har så svårt att anpassa sig till vardagen, han dövar sina minnen och hittar en vän i den unge svarte mannen, daglönarens son, Ronsel, som har stridit i samma krig men inte kan sitta i samma förarhytt. Absolut inte vara vän med en vit, eller älska en vit kvinna.

Det är berättat med en sådan lågmält molande intensitet och uppriktighet, värme och vackert språk att jag bara måste engagera mig i människorna på Mudbound, jag vill verkligen veta hur det ska gå för dem och jag vill följa dem mot framtiden. Nu får jag inte det och det är också en styrka, det berättas inte allt och genom historien är det Lauras röst jag hör. Hur hon som utbildad kvinna kämpar med att vara en trogen hustru som förväntas stötta sin man i alla lägen och romanen förmedlar känslan av en ny tid som är på väg, med jämlikhet emellan både kön och ras som några människor välkomnar och andra känner rädsla inför. En rädsla, och ett behov av makt. Ett behov av att definiera vi och dem som känns igen i samhället också idag.

torsdag 23 november 2017

bok på film: The Sense of an Ending


Inne på Kulturkollo så är hela veckan fylld av bok på film och jag blev lite inspirerad av både det och Gästbloggar'ns inlägg om Tidens larm igår. Tittade således på filmen Känslan av ett slut. Antingen är det jag som inte riktigt minns Julian Barnes prisbelönta roman ordentligt eller så är det helt enkelt så att filmen och romanen skiljer sig en hel del åt i handling. Hur som. Det var en lågmäld och intensiv film om hur en man en dag får ett brev som minner honom om en ungdomstid som han trodde att han förpassat till nostalgins bakgränd. Jag kan verkligen  rekommendera att titta om man, som jag, tycker om brittiskt drama. Riktigt bra skådespelare också! 



Min text om romanen kommer också i repris från 2011. Se filmen - läs boken! 


What you end up remembering isn't always the same as what you have witnessed. 

Det konstaterar Tony Webster där han sitter i sin lägenhet. Han är en vanlig, på ytan anspråkslös, man i slutet av medelåldern som är nöjd med sitt avslutade yrkesliv som historiker, umgås mest med sin ex-fru och nöjt ser på hur dottern trivs med familjelivet. En dag får han ett brev som berättar för honom att han ärvt en liten summa pengar och en dagbok som visar sig ha tillhört en ungdomsvän. Han bestämmer sig då för skriva ned sina minnesbilder för att försöka komma sanningen på spåren. Han inser snart att sanningen kanske inte är det man minns utan måhända det man glömt eller förträngt och berättelsen börjar med fragment från Tonys smått förhärligade ungdom. Där möter vi det lilla gänget på 4 pojkar som känner de hålls i fångna i en hage där de studerar, diskuterar och väntar på att livet skall börja. We were book-hungry, sex-hungry, meritocratic and anarchistic.  Tony träffar en flicka: Veronika och glider allt mer från sina kamrater, när sedan en av vännerna tar sitt liv så löses kamratgänget upp. Alla lever sina liv.

Så småningom hamnar läsaren i nutid och vi kan inse, precis som Tony Webster, att känslan i slutet av livet inte alltid överensstämmer med ungdomens ideal. Människan förändras och livet tar andra vägar men när Tony blir påmind om ungdomsvännerna och ungdomsförälskelsen får han anledning att ompröva sin bekväma pensionärstillvaro. Så långt handlingen i boken.

Julian Barnes diskuterar i sin Man-Bookerprisbelönta roman The Sense of an Ending det där med åldrandet, tiden och minnet. Livet är inte bara addition och subtraktion. Vi lägger förvisso till och drar ifrån och vissa händelser, tankar och minnen multiplicerar sig och gör livet komplext. En av tankarna som jag fastnade för hos Barnes var hans resonemang kring hur en människa förändras eller inte. Med risk för att bli tradig med massor av citat så kommer här ett sista. Julian Barnes tunna roman är sprängfylld med reflektioner skrivna på det vackraste av språk. Lyssna bara på:
Does character develop over time?
I sometimes wonder. Our attitudes and opinions change, we develop new habits and eccentricities; but that's something different, more like decoration. Perhaps character resembles intelligence, except that character peaks a little later: between twenty and thirty, say. And after that, we're just stuck with what we've got. We're on our own. If so, that would explain a lot of lives, wouldn't it? And also - if this isn't too grand a word - our tragedy.

onsdag 22 november 2017

tidens larm (Julian Barnes)

Sjostakovitj stannade hela sitt liv i Sovjetunionen till skillnad från sin idol Stravinskij. Om jag har förstått kringsnacket rätt innebar detta att Sjostakovitj i väst betraktades som en medlöpare till regimen. Julian Barnes vill i Tidens larm problematisera detta synsätt, eller snarare fördjupa i något som blir en studie i hur människor förhåller sig till och förändras i ett totalitärt samhälle. Det görs i romanform som gränsar till en lång essä. Sjostakovitj familjeliv och något av hans konstnärskap redovisas, men det är i hans (och hans konsts) förhållande till den repressiva omgivningen som Barnes går på djupet.

Tre episoder i Sjostakovitj liv utgör grundstommen i boken. Först när den (även i Sovjetunionen) under två år hyllade operan Lady Macbeth från Mtsensk vid premiären på Bolsjoj plötsligt blir bannlyst av Stalin själv (via Pravda), sedan när han medverkar i en sovjetisk kulturdelegations resa till USA och slutligen efter Stalins död då han övertalas att gå med i Kommunistpartiet. Det är 12 år mellan varje episod (eller tre skottårsperioder; skottår är olycksår enligt Sjostakovitj) och berättargreppet tydliggör nedbrytningen av en person under extremt tryck. Från överhängande risk att bli avrättad till hårt hållen aktör i en fars till desillusionerad ofrivillig "medlöpare" till en, som Barnes uttrycker det, makt som blivit vegetarian. En post-Stalinistisk tyranni som till ytan är mindre farlig men istället outhärdligt nedbrytande i sin småsinta byråkratiska ihärdighet. Barnes låter den åldrade Sjostakovitj våndas över hur hans eftergivenhet mot makten kommer att påverka hans konstnärliga eftermäle och drar med Tidens larm sitt strå till stacken för ett positivt sådant.

Den här romanen skall inte läsas som en biografi och författaren är i efterordet väldigt tydlig med att peka ut ett fåtal huvudsakliga källor. Istället är den en skickligt genomförd fallstudie, utan att bli för klinisk. Som läsare hyser man empati för Sjostakovitj omöjliga sits. Den tidiga skildringen av dödsskräck efter Stalins bannbulla gör att man sedan förstår de gradvisa eftergifterna. Barnes pekar på de brasklappar som Sjostakoitj lämnar efter sig i sina verk och i sina uttalanden och återkommer till ironin som enda vapen mot det totalitära förtrycket. I sammanfattning är en ryss, eller blir åtminstone med tilltagande ålder, pessimist, medan en sovjetmedborgare förväntades vara optimist. Mot pessimism är ironi det enda sättet att förhålla sig, men den får inte tillåtas slå över i sarkasm. Denna livsvisdom tar jag med mig, samt känslan av att ha läst en jättesmart och fin liten bok, vars svenska upplaga dessutom är enormt snyggt förpackad i grov papp (danskt band heter det väl). Tror jag låter den ligga kvar i rockfickan för att kunna fingra lite på den som påminnelse över att inte låta den livsluftsgivande ironin slå över i själsdödande sarkasm.

/Gästbloggare M

tisdag 21 november 2017

never let me go - som bok och film

Veckans tema på Kulturkollo är Bok på film och jag passade i helgen på att läsa ut nobelpristagaren Kazuo Ishiguros vackra roman Never Let Me Go och se filmen med samma namn på Netflix. Mer om min läsupplevelse kommer vid ett annat tillfälle men det var riktigt fint att filmen speglade tonen och känslan i romanen på ett mycket nära och troget sätt. Jag uppskattade verkligen filmatiseringen och att flera av de bärande replikerna i filmen var tagna direkt från boken. I både som bok och film så är tystnaden och tomrummen, det som inte sägs och berättas, mycket viktiga och det är modigt att gestalta en långsamt berättad roman i en långsamt berättad film. Fint skådespeleri, väl valda miljöer och en fruktansvärt sorglig handling gjorde det här till en gripande och strakt berörande upplevelse. Rekommenderas. 



måndag 20 november 2017

och jag som aldrig åkte till Gotland ...


Idag tillkännager Bonniers att nästa års Crimetime kommer att hållas i samarbete med bokmässan i Göteborg. Praktiskt för mig att det blir på hemmaplan men oj så gärna jag hade åkt till Gotland, kriminallitteratur mitt ibland ruiner är förstås något alldeles extra. 

Risken är väl att Crimetime under mässan helt drunknar i det övriga mässlarmet. Publiken på mässan är ju månghövdad men så himla mysigt är det ju inte i lokalerna vi Korsvägen. Det ska verkligen bli intressant att se hur samarbetet kommer att se ut, i år var ju en scen vigd åt deckare. Kanske kan man bygga mer på det? Vi får helt enkelt se, krasst så är nog den intima känslan i Visby ett minne blott men måhända så blir det här ett evenemang som lockar en stor publik? 

Vad tror ni? Flipp eller flopp? 

bok på film: Korparna

Jag skriver om min upplevelse av boken Korparna som film
inne på Kulturkollo idag.
Veckans tema där heter just "Bok på film". 

söndag 19 november 2017

exit Broadchurch - för den här gången

Snart är säsong 3 avslutad här hemma hos oss.
Broadchurch är en klar favorit som jag verkligen kan tipsa alla som vill ha en välspelad TV-serie om.
Börja med säsong 1 på Netflix och sen är det bara att sluktitta!




lördag 18 november 2017

årets smak - vad tycker vi om den?


Årets tomtar är smaksatta med lingon och har grönt skägg för att piffa upp dem en smula.
Jag har hittills inte hittat någon av de årliga smakerna som kan mäta sig med originalet.
Lingon var helt ok men inget extra, något syrligare än originalet och kanske lite mindre söt.

Har ni smakat? 

fredag 17 november 2017

den röda adressboken - en härlig brasbok

Ibland kommer det en bok i brevlådan som man inte alls hade tänkt att läsa men som ändå dyker upp Just In Time. Så var det med Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Några timmar senare så var då den här lättlästa godbiten slukad, med boken, en stor balja kaffe och en burk lakrits från Bülow så var den regniga och mörka novemberkvällen räddad. 

Huvudpersonen heter Doris, hon är 96 år gammal och lever alldeles ensam i Stockholm. Hemtjänsten tittar till henne och hon har skypekontakt med sin systerdotterdotter Jenny i San Fransisco men annars är Doris ensam. I den röda adressboken som hon haft sedan 1928 är nästa alla namnen överstrukna, en efter en har de dött och nu har Doris bara sina minnen kvar. Hon bestämmer sig för att skriva ned dem, brev och fotografier från ett långt och spännande liv har Doris kvar men minnena är snart förlorade.

Så börjar hon då skriva på sin laptop, en text för varje person som finns i boken och man får som läsare följa Doris på hennes livsresa. Det är spännande att få följa en person genom 1900-talet ända fram till nutid och ska jag anmärka något så är det kanske att det blir lite kort. Det finns trådar och händelser som Lundberg kunde använt ännu mer, miljöerna kunde varit tydligare tecknade och människorna blir ofta bara någon som sveper förbi. För mig personligen så skulle min mormor varit jämnårig med Doris om hon hade levat och då jag har dokumenterat en hel del fotografier och annat så vet jag med säkerhet att där finns mycket att berätta. Samhället är ett annat nu än 1918 och möjligheterna för kvinnor är andra nu än för 100 år sedan.

Charmigt och lättsmält, så sammanfattar jag den här romanen med sitt vackra omslag. Säkert kommer jag att lämna den vidare till någon som behöver en stunds verklighetsflykt. Det är en perfekt bok att slå sig ned fram för brasan med!